A Rubberband Packed With Action!

När jag var liten tyckte inte jag riktigt om att duscha. Det var inte det att jag hatade det så mycket att jag vägrade göra det och gick runt och luktade äckligt och hade haft sådana där vågiga streck strålandes ut från kroppen min om jag hade varit en seriefigur. Nej, så var det inte riktigt. Jag tyckte bara inte att det var särskilt kul att duscha.

Att stå där under en fors som aldrig var av rätt temperatur, kanske smörja sig med lite två och sen fortsätta stå där och vänta, hur skoj är det egentligen? Det tog ju bara upp massa lektid. Jag hade ju kunnat köra flera varv runt bilmattan med min fräsiga leksaks-Porsche, eller leksaks-Ferrari, eller Leksaks Corvette, eller leksaks-Jaguar (jag hade väldigt många leksaksbilar när jag var knatte, en gång fick jag betala ett högt pris för det efter att ha lånat ut en till min kompis Emil, aka tennisbollsfrillan, som vart arg på vår andra kompis Andy och tyckte det var en bra idé att kasta min bil på Andy, alltså riktigt sula den ordentligt i pannan på honom, hårt, men problemet var att han träffade min panna istället) – eller så hade jag kunnat leka superhjälte några extra minuter eller kanske spelat lite mer Turtles på Nintendo. Men istället skulle man alltså stå i ett litet bås och titta in i en vägg samtidigt som det droppar lite vätska över huvudet. Helt ofattbart.

Men nu när jag växt till mig tycker jag att det är ganska trevligt att duscha. Det är ett bra sätt att bli varm på om man fryser; det är ett bra sätt att vakna på vid sjusnåret varje morgon. Och man kan stå och flexa musklerna om man kommer från gymmet, eller öva på ett viktigt föredrag man ska hålla senare under dagen.

Fast jag brukar oftast stå och lattja med schampot. När jag var liten hade man en fyrkantig tvålkaka att jobba med, nu har man ett helt systembolag fullt med cremer och virke till en redig duschcocktail. Här, där jag delar badrum med två kvinnomänniskor som precis som alla tjejer verkar ha ett duschproduktsmissbruk, brukar jag stå och mixa utav bara helvete i ett flashigt highballglas (min hand). Jag tar en flaska och häller stilrent ner i glaset, gärna från så hög höjd som det bara går – det är trots allt en show – och jag flarear och snurrar flaskorna i luften ett par varv innan jag ställer tillbaka dem. Det kan handla om en skvätt Nivea-vodka, lite Loreal-Cointreu, en dash Elvital-essans, ett par droppar Dove-juice toppat med Palmolive-olja och lite kroppstempererat vatten. En härlig blandning med en fin kick som definitivt får kroppen att piggna till. Och det har väl hänt nån gång att det gett en lite dimmig blick och vissa balanssvårigheter, men det visar bara att man är halvvägs till ett perfekt state of mind.

Problemet med duschen i detta hus är att den är sämst. Vattentrycket är obefintligt. Jag skulle bli blötare om jag spottade rakt upp i luften och lät loskan landa nånstans på kroppen än vad jag blir när jag maxat duschrattarna. När jag kliver ur duschen behöver jag inte tänka på att torka mig under fötterna för att inte halka, vattnet lyckas aldrig ta sig de 190 cm det är ner till mina fotsulor i alla fall.

Och som en liten bonus på det så lider duschen av svåra personlighetsstörningar. Efter att man jobbat fram en halvbehaglig temp på det nästintill obefintliga vattnet så kan den helt plötsligt få för sig att stänga av allt vad varmvatten heter i ca 20 sekunder. När man vågat sig, och hittat, tillbaka in under strålen och värmt upp sig någon minut, då stänger den av kallvattnet istället. Att vandra runt med en skållad rygg en hel dag är inte det roligaste kan jag avslöja.

Så trots att jag är en duschtender av rang – alltså jag menar verkligen riktigt, riktigt, riktigt hög klass – så händer det att jag säger ‘tack, men nej tack’ till duschen är hemma(?) och åker till gymmet för att blanda drinkar istället. Det jobbiga är bara att utbudet av groggvirke är så begränsat där…