A Rubberband Packed With Action!

Jag har skaffat mig en gräslig ovana att vakna exakt samma tidpunkt varje morgon. Det är som så att denna sista termin av utbildningen har vi belönats med schemat från helvetet. Tidigare år har vi haft fyra föreläsningar i veckan, utspridda på två eller tre dagar. Nu är det sju föreläsningar som gäller, utspridda på alla fem dagar, och tre av dessa ringer det in på skolan vid kl 9 på morgonen. Och det är inte lätt att handskas med när kl 9 har varit tidpunkten för uppstigning under en fin period.

Nu måste jag upp runt kl 7. För en morgondöd människa som starkt ogillar att prata med någon – om det inte är av av speciellt tycke – inom den första vakna timmen av dygnet blir det lite trögt. Därför har jag sakta men säkert börjat flytta fram uppstigningstiden lite grann för varje dag. Men det är ett farligt spel för lika mycket som jag hatar att gå upp på morgonen, lika mycket hatar jag att komma för sent. Det går inte för sig för mig. Jag är hellre 45 minuter för tidig och väntar ute i regnet bakom ett hörn om jag så måste.

Så under någon vecka ringde klockan vid 6.30 – en halvtimmes snoozande är nämligen obligatoriskt. Men nu börjar den tiden alltså krypa framåt. 6.45 är det som har gällt de senaste dagarna, och jag river då av mig täcket vid 7.15 istället. Men det har inte mycket effekt. Detta på grund av att min kropp verkar vara permanent inställd på 6.30 och jag vaknar då oavsett om klockan ringer eller inte, oavsett om rävarna i området utför sin något högljudda variant av hanky panky, oavsett om en vidrig och oberäknelig fågel flygit rakt in i fönsterrutan eller inte.

Imorse smällde jag upp ögonlocken exakt kl 6.30 (jag vet detta för att jag har importerat min svenska klockradio) och det har varit likadant de senaste fyra dagarna, med högst fem minuters felmarginal åt båda håll. Och här kommer för oss tävlingsinriktade människor en utmaning in i ekvationen.

Som pensionerad idrottsman med inbäddad dålig förlorarmentalitet har läget nu uppenbarat sig där jag har möjligheten att testa min beräknelighet som mänsklig väckarklocka. Klarar jag att vakna kl 6.30 imorgon och snooza i en halvtimme utan att ställa klockan på riktigt? Själv är jag otroligt skeptisk till själva snooz-partiet. Den första delen är jag dock övertygad om att jag lyckas med, oddsen skulle jag vilja säga är på min sida. Och som nybliven “spel och dobbel”-torsk kittlar det lite extra i fingrarna av just detta. Jag vill bara drämma till med ett spel som gör de närmsta timmarna lite mer värda att leva.

Men å andra sidan, misslyckas jag och försover mig kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Och då kan det bli jobbigt nästa gång jag får en sådan här lysande idé… Knepigt, var ordet.