A Rubberband Packed With Action!

Jag var ute och gick för någon dag sedan. Det var coolt. Men det är inte det jag tänkte berätta om. Gått har jag gjort många gånger, det händer oftast varje dag när jag ska någonstans.

Men den här gången möttes jag av ett gäng hojåkare – ett riktigt biker crew. De hade samma färg på västarna och det var lite Sons of Anarchy-känsla över det hela. En såg väldigt ärrig ut i ansiktet och hade skrapat upp kinden. Jag tänkte direkt att det antingen hade skett i samband med en indrivning av en skuld eller en drive-by som blivit lite mer “hätsk” en man hade önskat.

Jag gick sakta ner för gatan när de kom i en stor klunga. Helt plötsligt var jag som fången i ett binäste och det svärmade tvåhjulingar förbi mig. En skrattade på ett hånfullt sätt samtidigt som han slog mig på benet med ett trubbigt träföremål. En annan skrämmde mig lite smått genom att göra en stoppsladd bara en halvmeter framför fötterna på mig. Jag kände mig lite obekväm skulle man kunna säga.

En åkte i bara t-shirt (och västen såklart) och man kunde skymta en tatuering på ena överarmen. Det såg ut att vara en demon av något slag, men det är oklart. Det var som sagt svårt att se ordentligt. Efter att ha farit runt och agerat hellraisers en liten stund tröttnade gänget och åkte bort mot kvinnorna de hängde med som satt en liten bit därifrån vid ett par bänkar.

Jag skadades som tur var aldrig och det var ju skönt. Eftersom jag bara skulle till affären och handla hade jag nog grämt mig rejält om jag hamnat på sjukhus bara för att jag var sugen på ett glas mjölk.

Men en sak som slog mig var att alla i gänget hade hjälm på sig, så är det inte så ofta när man ser bikers på TV. Å andra sidan kanske det inte var så konstig eftersom gänget i fråga hade en snittålder på mellan 5-7 år och de flesta av hojarna hade stödhjul. Det trubbiga träföremålet var en trubbig träpinne; såret en hade på kinden kom förmodligen från en vurpa på en hoppstylta; skulden som skulle drivas in var troligtvis två godisklubbor; tatueringen var garanterat en gnuggis; västarna var neongröna och knappast gjorda i skinn; och kvinnorna var deras dagisfröknar.

Fast det faktum att det var hotfull stämning, det går inte att komma ifrån.

En annan sak jag la märke till var hur avancerade knattarnas cyklar var. Vi pratar alltså flashiga Y-ramar i aluminum, titanium eller något annan ballt material som slutar på -ium, och det var stötdämpare, 37 växlar och ett högtalarsystem som skriker “AKTA!!!” (fast på engelska) istället för en ringklocka.

När jag var fem år sysslade vi inte med sånt där tjafs. Det flashigaste med min första hoj var att de blåa däcken matchade den blåa sadeln och de blåa handtagen på. Det var en BMX. En växel hade den, och det räckte gått och väl för att ta mig till Hemköp för att göra en snabb affär i form av 10 kr i utbyte mot en Piggelin och en Aportekarnes Cola. Vad mer kunde man begära?

Ett tag hade jag visserligen en mackapär med massa inspelade ljud som fästes på styret och sedan kunde man åka runt och låtsas skjuta missiler på folk.

Men den gick sönder…