A Rubberband Packed With Action!

När man är liten är allt nytt man tar sig ann väldigt spännande. Man ska lära sig gå – det var ganska ballt när man insåg att det faktiskt att använda benen till annat än att knäa sin syster – och man skulle lära sig prata osv. Till slut så skulle man också lära sig cykla.

Jag var ganska bra på att lära mig cykla vill jag minnas. Stödhjulen åkte av ganska snabbt och pinnen som fadern sprang och höll i var mest ett hinder så jag stack iväg på egen hand. Sedan var det bara att fira nya triumfer när man kunde cykla utan händer på styret, sladda, hoppa över gupp och vara allmänt idiotisk.

Igår såg jag en tjej som höll på att lära sig cyklar. Hon var väl runt 32 år gammal. Det är möjligt att hennes föräldrar var frånvarande, icke existerande eller sket fullständigt i henne när hon var liten, men här var hon nu, på en basketplan i Highbury med någon slags fadersskapsersättande figur som stöd.

Hon cyklade sakta i en åtta. Han hejade på. Ibland smög han in små tips som troligtvis var i paritet med “sluta vingla” och liknande. Du kommer ihåg den där känslan när det gick upp i ens lilla huvud att ‘jag kan ju faktiskt göra det här’. Stoltheten och modet som infann sig är svårbeskrivet. Eller övermodet kanske vi ska kalla det. För det var vad den här kvinnan kände.

När hon tagit sig igenom en 4-5 åttor började det bli för enkelt. Det var dags att styla. Det var dags att öka farten. Lite halvdarrigt ställde hon sig upp på pedalerna och trampade till rejält. Den rostiga kedjan gav bakhjulet en rejäl skjuts framåt, och framhjulet hängde med. Men det gjorde inte 32-åringens händer för styret for en väg och hennes kropp en annan. “Pladask” skulle det ha sagt när hon föll till marken, om vi hade varit i en serietidning. Nu sa det bara “duns”.

Jag skrattade där jag gick och spanade på spektaklet och njöt av att jag inte ens svar sådär dålig när jag som fyraåring lärde mig hoja. Och “pang” sa det plötsligt när jag gick rakt in i en stolpe.