A Rubberband Packed With Action!

Läser en krönika av Alex Schulman på aftonbladet.se. Han sågar Eric Saade ganska rejält. Och det var väl på tiden att någon tog tag i det. Han verkar ju trots allt vara lika störande som Justin Bieber – och då slipper ju jag trots allt det mesta som har med honom att göra här där jag befinner mig.

Tydligen så har Saade fått storhetsvansinne. Han talar om sig själv i tredje person och kallar Sverige för mellanmjölkens land. Allt är ju mittemellan i Svea rike. Och det slår mig i samma sekund att han inte förstår vilken klyscha det är att säga att Sverige är landet mellanmjölk. Alla säger det. Tro mig, jag vet. Jag har googlat det. 38900 träffar från man på “mellanmjölk Sverige land”. Och här är ett litet axplock på vad som sägs ute i “lilla landet lagom”.

“Klarar inte mellanmjölk-svenskarna av lite scream på radio?” – frågar sig någon liten bloggbrud om en mainstream rocklåt som gjorts om för att passa radiolyssnarna på P4.

“Som svensk och socialliberal har jag alltid hoppats på att andra i det här landet skulle förstå att det inte är tråkigt att digga mitten och att lite mellanmjölk i politiken nog i slutändan är det som gynnar människor allra mest”, skriver Nina McEvenue i någon slags politikblogg.

“Ett Sverige som tar ställning. Så vill jag att mitt land ska uppfattas utomlands. Landet Lagom behöver snart skapa sig en riktig etikett som innebär att vi inte bara är Mellanmjölk och obundna”, skriver Moderaten Joachim Grundin på sin hemsida.

“Jag har det inte lätt. I ett land där mellanmjölk är en fysisk valmöjlighet i kyldisken är gestaltningen av det knappt märkbara politiska spektrumet…”, ojar sig en Louise som gillar frihetspropaganda 3.0.

“Påfyllning av mellanmjölk i svennefabriken. Törstiga människor väntar otåligt”, försöker en Lisa Magnusson skämta till det med som bildtext från Ikea där folk står i kö till kaffeautomaten i restaurangen; en text som hon för övrigt garanterat tänkte ut innan hon tog bilden.

“Bosatt i mellanmjölkens land”, är överskrift på Samuel i Japan, fast som nu verkar bo i Sveriges blogginlägg (mycket förvirrande).

“Lilla landet Mellanmjölk har, tillskillnad från de flesta andra länder alltid varit i princip helt fritt från okupation, inbördeskrig och annat elende”. ‘Anaiha’ bloggar om att det är tråkigt att Svenskar inte är patriotiska, hon tycker det är elendigt…

“Mellanmjölkens land, Sverige, här står vi inför ett viktigt vägval, att stå upp för en levande och vital landsbygd där jakt och friluftsliv är några av de viktigaste inslagen”. Rabiata vargjägare rasar över att de bara får döda 20 vargar under hela 2011.

“Äggkrig i mellanmjölkens land”, är överskriften på en alldeles för lång debattartikel i Expressen som sedan slår fast att “Mellanmjölkens land är lika mycket lagom bakom riksdagens portar”.

And the list goes on.

Det råder inflation i Mellanmjölksklyschor (lägg även märke till det klyschiga i att kalla det för “inflation”). Framförallt är det bloggare som jobbar på detta sätt. Fast det folk inte verkar förstå är att dem inte var först med att säga det. Och var man inte först med att säga det ska man nog låta bli helt och hållet.

Även andra typer av livsmedel letar sig ju in här och där. Snook sjöng för några år sedan om “det långa landet falukorv”, till exempel. Det var ett statement, det.

När jag hade läst klart om Eric Saade hittade jag en intervju med ett band som heter Johnossi. Namnet har de kommit fram till efter att de insett att den ena heter John, och den andra heter, hör och häpna Ossi (eller Oskar egentligen, men han kallas för Ossi). John + Ossi = Johnossi.

Det är briljant. Kreativiteten måste ha flödat när de kom på det namnet. Jag ser brainstormandet framför mig: John sitter i en svart läderskrivbordsstol från Kinnarps i ett litet kontor, kanske en studio. Han har fötterna på skrivbordet och ryggstödet tillbakalutat och händerna placerade mot sina tinningar. John har huvudvärk. John har försökt komma på ett namn i säker 35 minuter nu (!), men det går bara inte. På golvet sitter Ossi och lutar sig mot en vägg. Det finns en stol ledig som Ossi kan använda men det är lite mer indie att sitta på golvet. Ossi gav upp redan efter 10 minuters tänkande för att det “tär på hans musikaliska hjärnceller”. Därför sitter han nu och klinkar på en gitarr och tittar rakt ut i luften.

Plötsligt reser sig John upp ur sin stol – eller han försöker men eftersom fötterna är på skrivbordet snublar han och ramlar istället. “Jag har det!”, utropar han när han kommer på fötter igen. “Du heter Ossi, jag heter John – Ossijohn!”. “Ossijohn?” säger Ossi. Han smakar lite på namnet, men det faller inte riktigt rätt in bland smaklökarna. “Är inte Johnossi bättre i så fall?”. “JOHNOSSI ÄR JU GRYMT!”, tycker John. Och, klatsch, så gör de highfive och är på väg mot förstaplatsen på svensktoppen.

Känns det inte lite som när en grupp tar de första bokstäverna av varje medlems namn och bildar ett ord till gruppnamn? Lite mellanstadietalangtävling? Lite G.E.S (Glennmark, Eriksson och Strömstedt)?

När Johnossi ska beskriva sin musik säger de: “Vi har både det hårda och det mjuka elementet … Ett mellanmjölksband – det är ju asgrymt ju!”, tycker Johnossi. “Mellanmjölksband är fan det svåraste man kan vara!”.

Där kom den igen, mellanmjölksklyschan.

Dessutom så känner jag att de har lite fel. Är inte ett bra band det svåraste man kan vara?

Hur som helst så pratas det alldeles för mycket om mellanmjölk i Sverige. Det finns faktiskt mellanmjölk i England också. De förpackningarna är också gröna och det är den sort som säljer överlägset bäst. Men det är ingen som gnäller för det.

Det verkar som om att folk försöker vara så jäääävla sköna, lite roliga och lite provocerande genom att såga Sverige för att vara en plats där ingen sticker ut. Men man vågar samtidigt inte utföra sågningen helt och hållet. Man vågar inte säga att Sverige är astråkigt, utan man lindar in det i ett litet halvlustigt, fyndigt och familjärt paket. Och man gör det på precis, exakt, samma, jättelikadana sätt som alla andra.

Är inte det helt sjukt mellanmjölk?