A Rubberband Packed With Action!

Det är den 22:a december och det är i runda slängar sex månader sedan jag skrev något överhuvudtaget, bortsett från artiklar på mitt gratis-extraknäck SvenskaFans och min signatur på x antal meter kvittopapper.

Nu är det inte så att jag har “tappat mina rötter” eller glömt bort att den här lilla stugan faktiskt existerar, utan det är så att jag håller på att byta jobbinriktning. Jag är sugen på att jobba med TV för tillfället och har så gjort under hösten. Men det projektet är över och jag är officiellt arbetslös. Eller entreprenör som det kallas i dokusåpavärlden.

Ta en liten titt på valfri tribaltatueringsprogram och du kommer se att var och varannan av dessa ynglingar – som för övrigt rent överlag har en faaantastisk framtid utstakad – har gett sig själva titeln “entreprenör”. Långfattat betyder det att man har storslagna, för att inte säga gigantiska, planer som går ut på att Skavlan dör och som ersättare har SVT törstat efter ett popsnöre med kaxig frisyr som är nyutexaminerad från Barn- och Fritidprogrammet på Gnesta Gymnasium, samtidigt som man surfar runt mellan udda nattpass på den lokala videobutiken, strötider som Metroutdelare på Stockholms minst trafikerade tunnelbanestation och tar hand om sin ensamstående pappas disk mot en betalning av 200 kr/vecka.

Men kortfattat betyder ordet entreprenör att man är arbetslös.

I journalist- och mediabranschen kallas det för att man frilansar. Och det skulle man väl kunna säga att jag gör för tillfället då jag har ett par uppgrag (dock inga som genererar pengar) och letar efter en ny TV-produktion att jobba på (som genererar pengar).

Men rent krasst är jag arbetslös.

Det är en situation som är lite stressig och smått panikartad. Framförallt när TV-giget (Idol) som jag har jobbat på under hösten har varit en obetald praktikplats samtidigt som det är jultider och sedan väntar fem dagars kasta-pengarna-i-luften-röj i “nyÅre”. Det finns alltså en stor chans att det blir hemmagjorda julklappar i år. Efter en snabb titt i skafferiet innebär det en gammal flaska glögg till pappa, två soffkuddar som jag fått av mamma till mamma och bottenskrapet (cirka fyra cl) av en Grey Goose-flaska direkt från Heathrow, alternativt den orkidé jag fick när jag slutade på Telia i september och aldrig har vattnat, till systern min.

Men som tur är bygger inte våra familjerelationer på sakliga ting, utan goda tankar och sånt ointressant skräp.

Själv önskar jag mig, bland annat, pengar.