Blades of glory
Jag var ute och sprang i söndags. Idag också för den delen men då hände ingenting av värde att rapportera om. I söndags däremot, herrejävlar vilket ös det var ute i spåret.
Det hela började med att jag efter en riktig pangbakfylla under lördagen vaknade upp runt 11.42-snåret under vår fina sabbatsdag. Jag kände mig pigg. Jag kände mig utvilad. Jag kände mig fräsch. Åtminstone för att i snitt ha snytit ut 70 snoralbatrosser om dagen i sviterna efter nyår(e). Så jag gick upp, tog mig en sup kranvodka och stegade in i graderoben.
Jag gled i mina löpartights – som jag måste säga sitter oväntat bra och som får en att känna sig halvt som Batman – snörade på ett par shorts utanpå tightsen (för jag tänker inte gå ut och springa i enbart förlängda kalsonger), och sedan i tur och ordning: strumpor, undertröja 1, undertröja 2, övertröja, skor, mössa, vantar.
Sedan gav jag mig iväg.
När jag springer gör jag det runt en sjö som heter Flaten. En halvtrevlig liten pöl som ibland duger till max ett dopp per sommar. På vintern fryser oftast vattnet. Fast den här vintern har den av naturliga skäl hållit sig flytande. Det har ju trots allt nästan varit t-shirtväder.
Men så kom jag där i söndags, pustande och frustande med ett till synes perfekt löpsteg i en jävla fart, och så var sjön plötsligt frusen. Cirka en vecka tidigare var den surfduglig. Jag är ingen fysiker, men mycket underligt måste jag säga. Mycket underligt.
Ännu mer otippat var att det var folk överallt. Och nu pratar vi inte det vanliga Skarpnäcksgänget med fräsiga mjukisbyxor, schysta vindjackor och jävligt kaxiga frisyrer. Nu pratar vi termosar, GoreTex, Ecco, isdubbar och enorma ryggsäckar och folk som av artighet alltid harklar sig innan de pratar.
Folk satt på bryggorna och fixade med sina fötter. Skumt ställe att klippa tånaglarna på, var min första tanke. När jag sedan såg att isen var fullpackad av glidare märkte jag att det var långfärdsskridskor som gällde. Världens märkligaste sport, måste sägas. Framförallt eftersom hobbyversionen av själva sporten inte är någonting av vad elitversionen av densamma är. Det finns inga hobbyglidare som kör runt, runt med en tunn trikå, supersnabba solbrillor och klapp-klapp-skridskor. Nej hobbyfolket åker omkring med ryggsäckar större än jag (190 cm, 85 kg), stavar och en kaffekopp inom ständig räckhåll.
Men det märkligaste av allt – eller geniala, det beror på vem man utöver det med – är att långfärdsskridskor är en av tre sporter som går ut på att titta på en annan persons rumpa. Cykel och beachvolleyboll är de två andra.
I långfärdsskridskor är det nämligen bra att åka i grupp, gärna väldigt, väldigt nära varandras stjärtar för att på så vis… Nej, jag vet faktiskt inte varför, förutom själva rumpspanandet förstås.
Det finns inte heller någon boll, puck, klubba eller några tacklingar inblandade i långfärdsskridskor, vilket diskvalificerar det som sport ytterligare litegrann. Så länge utövarna inte bjuder publiken på fika finns alltså inga som helst anledningar att titta på eländet.
Själv är jag istället en förespråkare av beachvolleyboll i den här lilla sportkategorin. I alla fall om lagen är mixade, alternativt som åskådare.
A Rubberband Packed With Action! 