Ta i då!
Det var inte länge sen jag berättade om min gamla OS-mästare i judeboxning till lärarvikarie som försöker bonda med allt och alla på gymmet (jo egentligen var det ett litet tag sen). Jag tänkte följa upp det lite. Jag gillar ju inte att prata med folk jag inte känner när jag tränar. För när man är på gymmet finns det ju egentligen bara en sak man vill göra. Träna. Visserligen finns det två saker man vill göra om man räknar in att stå och spänna sig i spegeln, och man kan nog hitta en tredje om man räknar in att kasta ett öga eller två på den snygga tjejen på trappmaskinen. Men huvudsaken är att träna.
Därför är det jobbigt när man inte får göra just det. Det finns nämligen ett ganska stort antal sattyg som har tendens att förstöra för en när man pumpar sina guns som allra bäst. Det skulle nog ta längre tid än någon av er skulle orka läsa att rada upp dem alla en efter en och peka ut dem som en konfrontationslinje i ett amerikanskt polisdrama. Men några snabba ska ni väl kunna få med.
En klassiker är ju cirkeltränaren. Killen eller tjejen (jag vägrar att använda ordet hen då det redan finns ett ord i svenska språket som representerar det som ligger mittemellan de två könen, nämligen ordet den/det) som inte nöjer sig med en övning åt gången, utan tvunget ska sprida ut sin träning likt en brunstig älg sprider sin säd under parningssäsongen – som Björn Ranelid skulle kunna säga. För dessa människor duger liksom inte att jobba “Bengtpress”, utan denne måste även ockupera fyra andra maskiner föra att optimera minsta sekund av träningstiden. Annars ger ju inte gainern, aminosyrorna, Omega 3-tabletterna, kreatinet och fettförbrännaren ordentligt resultat, såklart.
Amatör-PT:n är en annan vi kan kasta in mixen. Det är personen som aldrig tränar ensam, utan bara med en chompis som oftast är marginellt mer orutinerad än huvudpersonen själv. Amatör-PT:n är 99% av gångerna en kille, men träningspartnerns kön kan variera så länge den har ett psykologiskt undertag i gymmiljö – när det gäller två homeboys har han oftast samma undertag utanför gymmet också. Amatör-PT:n har i regel en tro om att vara the shit i träningslokalen. Han har stenkoll på hur många grader armarna ska böjas i bröstpressen och vilken kost hans polare ska hålla sig till. Tror han. Faktum är att amatör-PT:n glider runt i ett snortight – då menar jag verkligen, verkligen jättejättetight – spännislinne trots att han är lönnfet och troligtvis ser till att hans kompis kommer dra varenda kroppsdel ur led.
Sen har vi de där riktiga gymtjejerna som dyker upp ibland. De är mest läskiga. Först och främst på grund av den galna utrustningen med allt från tröjor med inbyggda lysdioder till superabsorberande kepsar långt ner för ögonen och skor som praktiskt taget löper åt dem. För det andra för att de lyfter dubbelt så mycket som man själv gör.
Men den värsta av dem alla är löken. Alla svettas såklart på ett gym, men det finns de som verkar ha varit där åtta dagar i rad och inte duschat efter någon av dem. En sån kille råkade jag ut för igår. Jag vandrade in, fyllde pavan med lite välkylt kranvatten och tog mig fram till min första hållplats. Precis innan jag kom fram passerade jag två grabbar som did their thang vid maskinen bredvid. Och det var som att gå rakt genom ett tjockt moln av svett. En fullständigt obeskrivlig arom av intorkad kroppsjuice blandat med färskvara. Det gick inte att andas. Jag var tvungen att ta ett djupt andetag fyra meter bort och hålla andan när jag gjorde min egen grej på min hållplats. Och som om inte det var nog, när jag pausade och tog ett par kliv bort från gaskammaren jag hamnat mitt inuti för att kunna andas så klev svettbaronen fram till min temporära arbetsplats, dels för att spana i spegeln, men främst för att börja flaxa med armarna frenetiskt och låta litervis med förorenad arom flöda ut genom armhålorna. Det var något helt bisarrt. Lukten ville inte försvinna. Den hade etsat sig fast i varenda handtag, hjul och mutter som fanns i närheten som en fästing på en hund, och den släppte inte taget. Jag var tvungen att gå därifrån. Hela vägen hem. Väl hemma tvingades jag ta en våldtäktsdusch bara för att försöka kommer över stanken, trots att det ju faktiskt var Joakim von Svett som borde ha gjort just det för länge sen.
Varför ställa sig och flaxa ut sin vidriga arom precis där jag tränade? Varför har folk ingen fingertoppskänsla? Känner inte folk att de stinker? Ser inte folk med bara ett ögonbryn att de faktiskt bara har ett ögonbryn (en annan fråga som egentligen inte hör hit men som ändå passar)? Hur gör vi något åt det här?
A Rubberband Packed With Action! 