Back by popular demand!
Jodå, här är jag! Det var ett tag sen, men det krävdes inte mer än en enda liten påtryckning för att denna döing till blogg skulle återupplivas.
Jag skyller på att jag har haft lite mycket att göra. I alla fall i våras och nu under hösten. Under sommaren hade jag inte ett skit att göra, men då kändes det bäst att låta det förbli så istället för att ha en liten, liten sak att göra.
Anledningen till att jag har haft mycket att göra är att jag har fått tag på ett nytt jobb. Ett riktigt trevligt sådant som inslagsproducent på JLT och C More Sport. Men det är ju inget vi behöver gräva allt för djupt i. Däremot tycker jag att vi ska kika närmare på företaget som ligger granne med vårt kontor. Ryska Posten. Detta så uppenbart fantastiskt trendsäkra och flashiga företag.
För dig som inte visste det pratar vi inte om ett företag som skapat en elitstyrka i den gamla leken (känd från Sune-böckerna) där man fick välja på handtag, famntag, klapp eller kyss – och om man kände sig riktigt vågad – långtradare. Trodde man för övrigt som fjunig mellanstadieknatte att “klapp” rankades högre än “famntag”?
Nej, vi pratar om budfirman Ryska Posten som kör runt i röda, politiskt korrekta miljöbilar och levererar viktiga papper som behöver en underskrift eller två mellan företag – man skulle kunna kalla dem 2000-talets faxmaskin, men det är ju helt valfritt.
En gång i tiden undersökte jag möjligheten att jobba på Ryska Posten. Det berodde väl egentligen bara på två saker: 1) jag var arbetslös 2) det verkade så fruktansvärt glassigt.
Det är inte det att jag har träffat någon som har jobbat/jobbar på Ryska Posten, men det är det intrycket man får när man ser dessa röda miljöåk ljudlöst smyga fram längs Stockholms gator. Bakom ratten sitter i regel ett par fräsiga solglasögon, oftast med en person halvt synlig någonstans bakom de mörka bågarnas enormhet, och inte sällan i form av en klart spanbar ung dam.
Jag skulle kunna tänka mig att en dag på Ryska Posten ser ut ungefär såhär:
Du glider in på kontoret runt klockan 08.40 på morgonen. Du börjar egentligen klockan 08.00 eftersom att alla kunder påbörjar sin arbetsdag då som senast. Men förseningen spelar liksom ingen roll för hade det inte varit på grund av just det faktum att kunderna rullar igång sin arbetsdag kl 08 hade Ryska Posten aldrig någonsin börjat jobba före kl 10.
Du sticker in ett huvud på din närmsta chefs kontor för att säga “tjena”, men denne (vilket för övrigt det korrekta sättet att använda ordet “hen”) är på kundmöte – läs: fikar med en kompis på Wayne’s Coffee. Du tar en flaska Perrier från kylskåpet i det gemensamma köket som är inrett med allt annat än sketna IKEA-varor. Ett fräscht pentry där personalen kan trivas och kunder kan få en kokhet espresso utan att känna sig som på en campingsemester är såklart A och O på ett poppigt företag.
Sen tar du hissen ner till garaget, kliver in i din röda Toyota Prius, vrider på ett fett beat på stereon och drar på dig dina mörka bågar. Du åker ut i Stockholmsvimlet och tar med fördel Strandvägen, Valhallavägen, Essingeleden och alla andra övertrafikerade gator för att dra ut på arbetstiden så mycket som möjligt innan det är dags för lunch. Det blir italienskt, idag igen, för det känns fräscht, lätt, hett och helt rätt på samma gång.
Efter att ha slukat en prosciutto- och mozzarellasallad på en kvart och spenderat 1,5 timme på en kaffe med tre-fyra kollegor beger du dig ut på vägarna igen, kör några leveranser, tar en yogurtglass på Seven Eleven, skickar några ragg-sms till den nya snygga budtjejen som började i förrgår och inte riktigt hittar i stan innan du parkerar i garaget igen, säger “tack å hej” till chefen som precis kommit tillbaka från ytterligare ett “kundmöte” och tar med dig gänget i repan på en redig after work på en flashig krog i city.
Detta för att sedan den 25:e varje månad inse att din rätt usla budlön inte riktigt räcker till för din världsvana livsstil.
Och nej, det blev aldrig något jobb för mig på Ryska Posten.
A Rubberband Packed With Action! 
Tack så mycket! =)