Post traumatic stress disorder

En gång om dagen utsätter jag mig själv för en ritual som framkallar en ångest som närmast kan jämföras med att tvinga sig själv genom ett Grey’s Anatomy-maraton. Det ger kallsvettningar, vissa självmordstankar, hjärtflimmer och akut sömnbrist på en och samma gång. 

Det hela ter sig på ett helt och hållet normalt sätt. Jag närmar mig min bostad steg för steg – höger, vänster, höger, vänster. Beroende på vilka skor jag har på mig kan det dock göras på olika grader av bekvämlighet och beroende på alkoholintag kan det göras på olika grader av stadighet. Jag knappar in den fyrsiffriga koden till porten och öppnar dörren. Ett tips till dig som har planer på att stalka någon är för övrigt att andas på kodattrappen så ser man vilka fyra siffror som används mest, sen är det bara att börja knappa koder, det har jag sett på “Hajk” eller något liknande. 

När jag kommer in genom dörren börjar det bli riktigt jobbigt. Mellan mig och helvetets gap finns nu bara cirka fem meter, en smutsig dörrmatta och en och annan lapp som gnäller på att “pizzakartonger faktiskt klassas som wellpapp och inte hushållsavfall”. Jag trycker ner min högra hand i min högra byxficka, fingrar efter knippan som håller reda på mina två enda nycklar och fiskar upp denna utan större bekymmer, förutom lite motvillighet. 

Sen står jag där framför min nemesis och samlar mod. 

Ett andetag blir två, tre, sju och 22. 

Om jag skulle få välja på att göra något annat just i detta nu skulle jag hemskt gärna göra det. Jag skulle hellre gå ut och plocka champinjoner, vispa ihop en svamstuvning, äta den och spy upp eländet än det jag nu står inför att göra. Jag skulle till och med hellre låtsas att inte veta vad karaktärerna i Sex and the City heter för att dels låta en hypotetisk tjej känna sig som just en tjej som måste lära mig detta och samtidigt tro att jag är en alfahane som inte hänger med i 2000-talets “kultur”. Men då dessa alternativ är långsökta väljer jag dag efter dag att föra in nyckeln i nyckelhålet, vrida om och öppna den – porten till livets alla eländen.

Postlåtan. 

Så vitt jag kan minnas har bara tre positiva besked anlänt till min person via brev någonsin: det första beskedet om att jag skulle få en del pengar för min uttjatade knäskada, det andra beskedet om att jag skulle få en jävla massa pengar för min uttjatade knäskada, och det tredje beskedet att jag skulle få en ansenlig summa pengar för min uttjatade knäskada. 

Alla andra brev: helt värdelösa. 

Det handlar om räkningar, fakturor, avier, fordringar och alla andra synonymer till betalningskrav som kan finnas i en blandat kompot med meddelanden om förseningar, upplysningar om felaktigt ifyllda blanketter, lägenhetsvisningsreklam och alla de regnskogar fackföreningen Unionen och arbetslöshetskassan Alfa har skövlat i gemensam trupp. Efter att ha arbetat på en telefonbaserad kundtjänst i ett par år har jag både fått och utdelat ett antal avhyvlingar, men är det något organ i företagssverige som förtjänar att under smärtsamma omständigheter förtjänar att opereras bort, tappas på golvet och klassas som oanvändbar för andra delar av samhället är det alla företags postavdelningar. 

De senaste månadernas postskörd har framkallat allvarliga funderingar på att flytta klisterlappen med mitt namn på från postfacket nere vid entrén till någon centimeter ovanför sopnedkastet. Alternativet är att adressändra till Ragn-Sells högkvarter. Mitt sinne klarar inte av fler brev från obildade och ointresserade handläggare som skickar tre likadana brev för att meddela att “du måste skriva med enbart stora bokstäver då vårt datasystem inte kan läsa små bokstäver” eller fråga om “detta är en etta eller sjua?”.

Efter att har slitit upp ett av dessa oberäkneliga kuvert med ett litet fönster på, skurit fingrarna på papprets vassa kanter och konstaterat att man inte fick ut något vettigt av dagens postskörd heller, har den sista lilla energi man har kvar efter jobbet tömts på lika kort tid som en programledare för Nyhetsmorgon hinner tappa bort sig i ett körschema. Det måste få ett slut!

På ett sätt är det märkligt att jag känner sådan ångest för att öppna brevlådan. När jag var liten längtade jag efter att få post. Det hände max två gånger per år (födelsedag och jul), vilket får anses vara rätt sällan. Jag försökte skriva brev med mina kompisar för att på så vis kunna få några tillbaka, men det visade sig att jag inte tyckte att det var lika skoj att skriva brev som att få dem. 

Idag är det lite tvärtom. Jag skriver gärna, men vill inte ha post tillbaka. Är det det som kallas livets gång? Postgången?

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: