Once upon a time…
Det hände något där nånstans mellan juli och mitten av november, oklart exakt när. Dels var det det där gamla vanliga, dagar som innehöll 80% bländande ljus (minus allt regn försås) blev dagar med 95% nattsvart mörker. Man lämnar lägenheten i morgonmörkret och återvänder i kvällsmörkret. Där emellan har man spenderat sin tid under jord i en tunnelbanevagn och under ytan i ett jobbtunnelseende. Det där ljuset som håller ens lilla låga vid liv får man som bäst en skymt av under de två plus två minuter man rör sig till och från en lunchrestaurang.
Om man inte jobbar mikrovärmd matkista förstås.
Sverige är som bekant ett värdermässigt u-land. Och det är inget annat än ytterst märkligt att svenskar har lyckats med konststycket att uppfinna en apparat som håller ett mänskligt hjärta vid liv (även kallad Pacemaker), en datatjänst som gör att man via en liten, liten mackapär kan lyssna på all världens musik trådlöst (känt som Spotify) och så vidare, och så vidare, men ingen i Sverige – eller i övriga världen heller för den delen – har lyckats skapa en maskin som gör att vi kan styra över vädret. Jag vet, man ska inte hålla på att leka Gud och vi “måste ju tänka på växthuseffekten”. Men skulle man inte kunna få leka lite Gud någon gång då och då?
Problemet som vädret leder till är små depressioner här och där som inte alltid är helt välkomna. Lite så är fallet för mig. Jag är trött. Vansinnigt trött. Jag har jobbat som ett as under det ni övriga kallar höst, men som för mig inte har existerat i år. “Hösten” har istället varit en mycket märklig gråzon som inte funnits. Sommar blev vinter, och även om snön inte har kommit ännu är det helt enkelt för sent att vända tillbaka och ta på sig höstjackan istället för vinterjackan.
Jag säger inte att jag är utbränd, men bra nära har det varit. När man känner att man skulle kunna börja gråta för att bussen hem från jobbet är fyra minuter försenad kl 23.30 en söndagskväll, då är det precis på håret. Den här sånär-som-utbrändheten i en klassiskt matematiskt uppställning – liggande stolen är en personlig favorit – tillsammans med den lilla depressionen resulterar i något vi skulle kunna kalla för “utdepression”, “deprehet”, “utbrändssion”, “bränddep” – jag har inte bestämt vilket som klingar bäst ännu.
Ovanstående fenomen kan förmodligen uttrycka sig på flera olika sätt hos flera olika människor. För min del innebär det röda ögon, ett ohyggligt sug efter öl, insikten om att öl gör mig ännu tröttare, väldigt litet intresse för andras bekymmer, noll intresse av att laga mat och en nyfunnen kärlek till min soffa.
Men det är inte så allvarligt trots allt. Jag tror att det är just det som kännetecknar en utdepression/deprehet/utbrändssion/bränddep; så länge jag har något trevligt att göra så mår jag alldeles utmärkt. Det är dem dagar man helt solo är ledig på som är värst. Dagarna då alla andra jobbar. Det är då man inte orkar resa på sig. Det är då man inte orkar dammsuga, diska, laga matkistor, skriva sin planerade bestseller, hitta sin framtida fru, uppfinna en vädermaskin som ska förändra världen.
Men nu har jag hittat botemedlet. Det heter “ta dig i kragen” och innebär att jag i detta nu påbörjar min långt planerade bestseller, oct kommer att kulminera i att jag inom en viss framtid tar över världen på mitt alldeles egna lilla sätt.
Vädermaskinen får någon annan ta tag i.
A Rubberband Packed With Action! 