Mysteriet är löst
Det har efter många, många års bryderier gått upp för mig vad min skräck för fåglar bottnar i. Då menar jag bortsett från det faktum att fåglar är fullständigt vidriga varelser som äter maskar, saliv, avföring, döda kroppar, och dessutom har sjukligt små och oproportionerliga ben, näbbar som kan sticka ut ett öga på den mest ovetande människan på gatan och superkrafter i form av möjligheten att flyga.
När jag var liten hade min farfar en liten kontorshörna i sitt hus. Farfar var bonde och jägare som jagade framförallt älg. I sin lilla kontorshörna hade han dock också två uppstoppade små fåglar – vilken ras dem tillhörde är dock okänt. Men dem var små och kändes inte alls farliga. Jag kunde till och med hålla i dem utan bekymmer. Ingen rädsla där inte.
Men sen, sen började fåglar få mer och mer exponering i medierna, inte minst på TV. Och när man är i 3-5-årsåldern är man ganska svag för intryck. Därför är det inte konstigt att jag nu lever i ständig fågelskräck efter att SVT under mina tidigare år i livet rullade ett “barn”-program vid namn “Pippi Pelikan”.
Ni förstår ju själva hur det här har varit en livsomvälvande händelse under min tid på jorden. En människostor Pelikan som inte bara är enorm utan även kan prata, kommunicera, dansa(!), säsonga i någon stökig charterort på varmare bredgrader, utföra genomtänkta sattyg i olika former OCH ha ett eget TV-program.
Spontant kan jag känna att jag har blivit hånad för min fobi för sista gången i och med detta avslöjande. Vem som helst som ser klippet ovanför borde ju förstå att fåglar är ett verk av djävulen. Dem är smartare än ni tror! Och dem är många, fler än vilken armé som helst skulle jag vilja påstå. Så när ni ser en skata vandra omkring och tugga på ett begagnat tuggummi ser ni inte ett oskyldigt djur, ni ser en blivande diktator.
A Rubberband Packed With Action! 