Lille Chrille returns!

Klockan har slagit försommar. Balkongdörren står på vid gavel och irriterande fåglar väcker en klocka 04.35 varje morgon för att påminna oss om att dem faktiskt lever loppan och säsongar på någon stökig ö i Medelhavet under vinterhalvåret för att omkring nu ta sig tillbaka till Sverige och hänga uppe bland trädkronornas uteserveringar.

Igår åkte glassbilen förbi och spelade en gammal trudilutt som man ju känner igen från barndomen. På den tiden sprang man ut, ramlade mer ofta än sällan på vägen fram till bilen, skrapade upp ett knä eller två, flög upp igen, fortsatte springa, ställde sig och hoppade och pekade på en glassort när man kommit fram, insåg att man inte hade några pengar, sprang tillbaka in för att hämta mamma, klämde handen i dörren, gråtskrattade i några sekunder, sprang tillbaka ut till glassbilen med morsan i släptåg. Sen fick man sin glass, blev förbannad när det var produktionsfel på glasstruten som saknade chokladöverdrag, grät lite till, satte på sig sin Batman-pyjamas och somnade framför Disneycluben i sviterna av en sockerchock. 

Ah, livet. 

Såhär 20 år senare har man inte riktigt samma behov av glassbilen. Det finns visserligen “vodkabilar” som rullar omkring i utvalda förorter – en god idé i grunden som jag kan tycka att systemet (i dubbel bemärkelse) borde omfamna snarare än fördöma – men är man så sugen på sötsaker finns det väl egentligen andra saker att prioritera. Men jag kan önska att livet vore lika bekymmerslöst som när man var en junis. Då innehöll vardagsbekymren dilemman som att en av dem andra snorungarna på dagis har tagit den bästa hojen på lektimmen, att du har glömt kudden till vilotimmen hemma, att du har “råkat” äta sand eller att du inte får köttbullar till middag hemma bara för att du har fått det till lunch på dagis. 

Nu, idag, vid 20-för-mycket års ålder, går man istället runt och ojar sig för att kroppsdelar går sönder i tid och otid, både på grund av provocerat “våld” och oprovocerat “våld”. Man ser folk i sin omgivning kläcka ungar som om dem har ett fotbollslag att fylla, och grubblar så mycket på framtiden att man bara får en bra natts sömn när man har knäckt några bättre piller smärtstillande. 

Nej, jag funderar på att skita i allt och skrida en gammal plan i verket. När jag liten, alltså en liten, liten pojke med en härligt tjock, blond och lockig kalufs och utan en och annan tand hade jag hela mitt liv klart för mig. Jag skulle hänga med polarna på dagis, äta glass med mamma, pappa, syster, åldras med värdighet ända fram tills jag blev sju år gammal och redo för att börja i årskurs ett – precis då skulle jag bli nyfödd igen och börja om från början. Mitt liv skulle gå i cykler om sju fräsiga år där jag egentligen skulle kunna göra allt livet erbjuder utan ett enda bekymmer. Sickan i Jönssonligan skulle avundas min plan ända fram till sin död om han bara hade fått höra den. 

Så blev det inte riktigt. Någonstans gick det fel. Jag hamnade på något slags stickspår där jag fortsatte åldras precis som vanligt. Trist, måste jag erkänna. Men nu är det hög tid att ta tag i det där igen. Synd bara att man är fel sorts nörd, jag borde ha satsat hårdare på biologi och fysik. Ska man nå sina mål här i världen måste man tydligen offra lite tid åt sådant man inte förstår sig på. Vem hade kunnat ana det?

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: